Marie Märestad

Jag önskar att jag vaknade tidigare...
När jag under en av mina mindfulnesskurser berättade om mitt liv och vägen till en mer medveten, närvarande vardag, träffade jag en dam i ca 70 års ålder.

Hon berättade att hon för 5 år sedan fick en hjärtinfarkt.
Hon hade turen med sig. Hon fick inga sviter från infarkten, det hon dock fick med sig var en djup, ny insikt. 
 

Hennes "nya" insikt gjorde att hon sökte nya vägar i livet. Hon var tvungen att sänka stressnivån i kroppen. Hon blev rekommenderad mindfulness. Det var genom mindfulness och hjärtinfarkten som hon stannade upp så här på äldre dar. 
 
"Efter operationen sa läkaren till henne. Ditt hjärta är "skadat" på grund av långvarig stress"

Hon kan nu tydligt se sitt liv här ifrån. Hur hon skyndat på, jagat och stressat sig genom livet.
Hon såg sitt liv som ett ekorrhjul, som bara gick runt och runt utan reflektion.
 
- Jag önskar jag hade träffat dig när jag var ung och fått denna medvetenhet, sa hon till mig. 
Fått en chans att förändras tidigare.
 
Jag undrade i min tysthet vad det var som drev henne till detta jagade tillstånd genom livet.

"Det är aldrig bli försent att förändras!"

 
 
Till en början var hon sorgsen att hon "missat" livet. Att hon inte fått den här insikten tidigare.
Men tacksam för att hon trots allt fått en ny chans att förändras, att vakna!
 
Visst, det här är inte första berättelsen vi hör om äldre som berättar om sin ånger.
Men när jag fick höra detta i verkligheten så träffade det mig rakt in i hjärtat. 
Det finns en anledning till att jag jobbar med det jag gör idag. Dels på grund av mina egna erfarenheter, men även andras. Denna dams ord. "tänk om jag ändå träffat dig tidigare och fått denna insikt" 

Jag har träffat kvinnor och män, gamla som unga, alla nära en kollaps. De har alla olika historier, bakgrunder och erfarenheter. Alla unika! 

Det som jag dock genom åren har upptäckt är en gemensam nämnare. Omedvetenheten!
Och kanske är det just det som driver oss in i en utmattning! 
 

Hade inte jag själv fått barn med kolik, (finns en anledning till allt) troligen det som så småningom drev mig till ett uppvaknande, så hade kanske jag liksom många andra aldrig vaknat upp ur "min dvala".

Jag hade fört arvet vidare till mina barn, som i sin tur hade fört det vidare.. Från generation till generation.. 
Jag själv fick ju dras med ett medberoende...  med allt vad det skulle lett till! 
Tack och lov kommer jag aldrig få reda på det.



Dagens folksjukdom! psykisk ohälsa! 
Vilka konsekvenser får det för våra barn? 
Det blir barn som växer upp i en dysfunktionell familj.
För vad händer om vi mår psykiskt dåligt en längre tid?
 
Det är inte ovanligt att vi tar till medel som gör att vi mår bättre, för stunden.
Som jag tidigare nämnt: alkohol, socker, träning, droger, för djupar sig i arbetet osv... 

Ja, långvarig stress, det förändrar även vårt beteende, vi blir inte oss själva, vi är inte konsekventa eller rationella.
Vår hjärna blir som en ödlas, och en ödla kan man inte resonera med! 
...Vill vi resonera så måste vänta tills stressen lagt sig, men om den inte lägger sig?

Ja, vilka är vi då? 
                              
 

80 % AV FRAMGÅNG ÄR ATT VARA NÄRVARANDE! 
MIN FRÅGA TILL DIG ÄR:
VAD ÄR FRAMGÅNG FÖR DIG?
 
För mig är framgång bla att kunna bestämma över mig själv. Att inte låta mig styras av yttre faktorer. Att vara medveten när det gäller. 

För dig kanske framgång är något helt annat!

Vi är alla olika!